Flemish Northern Renaissance Painter, ca.1502-1550 South Netherlandish painter, architect, and linguist. After extensive travels he settled in Antwerp, where he published (1539) a Flemish translation of Vitru-vius's De Architectura and (1539?C53) Serlio's multi-volume treatise into Flemish, French, and High German.   Related Paintings of COECKE VAN AELST, Pieter :. | Holy Trinity | Hunting Still Life | The Agony in the Garden | Here descent of the holy spirit | Holy Trinity dg |
Related Artists:
BERRUGUETE, Alonso
Spanish Mannerist Painter and Sculptor, ca.1488-1561 Alonso Berruguete was born in Paredes de Navas, Valladolid, the son of Pedro Berruguete, Spain's first major Early Renaissance painter. Pedro was trained in Italy, and it is understandable that he would want his son to have an Italian formation. Alonso was in Florence from about 1504, the year of his father's death, until about 1517. He also spent time in Rome during this period. Berruguete's original purpose was to train as a painter, but he had the opportunity to study sculpture under Michelangelo, whom he is said to have assisted in the execution of some works. Berruguete received minor commissions, such as the completion of paintings and sculptures left unfinished by other artists. On his return to Spain, Berruguete executed an alabaster relief, the Resurrection, for Valencia Cathedral (ca. 1517), which compares favorably with early works by Michelangelo. It is Hellenistic in its anatomical beauty, multiple diagonals, and range of relief projection. The figure of Christ is the climactic center of interest: a vertical, stabilizing force amid a tumult of diagonals described in the agitated movements of the startled Roman soldiers. In 1518 Emperor Charles V named Berruguete court painter. When illness prevented Berruguete from sailing to Germany with Charles V in 1520, the Emperor took it personally and turned a deaf ear to Berruguete's subsequent petitions for commissions. He then returned to his native village until 1523, when Charles V named him a scribe of the criminal section of the Chancery in Valladolid. This gave Berruguete social status, an income, and work he could deputize. Henceforth, he set himself to amass riches and advance socially. He established a studio in Valladolid, hired a number of apprentices, and priced his works above those of all other artists. It was a time of great wealth in Spain; Berruguete had seen sumptuous riches in Italy and was determined to so live that his compatriots would accord him the reverence and acclaim enjoyed by Italian artists. In 1528 Berruguete built himself a palace in Valladolid, opposite the monastery of S. Benito, for which he created his greatest altarpiece. He succeeded so well in his ambitions that in 1542 he sold the Emperor's benefice for 4,000 ducats. Two years before he died, he became a squire when the regent of Portugal, Princess Juana, gave him the village of Ventosa with its 120 inhabitants.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Daniel Chester French
American Neoclassical Sculptor, 1850-1931.was an American sculptor. His best-known work is the sculpture of a seated Abraham Lincoln at the Lincoln Memorial in Washington, D.C. French was born in Exeter, New Hampshire, to Henry Flagg French, a lawyer, Assistant US Treasury Secretary and author of a book that described the French drain. Daniel Chester French was a neighbor and friend of Ralph Waldo Emerson, and the Alcott family. His decision to pursue sculpting was influenced by Louisa May Alcott's sister May Alcott. After a year at the Massachusetts Institute of Technology, French worked on his father's farm. While visiting relatives in Brooklyn, New York City, he spent a month in the studio of John Quincy Adams Ward, then began to work on commissions, and at the age of twenty-three received from the town of Concord, Massachusetts, an order for his well-known statue The Minute Man, which was unveiled April 19, 1875 on the centenary of the Battle of Lexington and Concord. Previously French had gone to Florence, Italy, where he spent a year working with sculptor Thomas Ball. In 1917, he designed the Pulitzer Prize gold medal presented to laureates. In collaboration with Edward Clark Potter he modelled the George Washington statue, presented to France by the Daughters of the American Revolution; the General Grant in Fairmount Park, Philadelphia, and the General Joseph Hooker statue in Boston. In 1893, French was a founding member of the National Sculpture Society, and he became a member of the American Academy of Arts and Sciences. French also became a member of the National Academy of Design (1901), the American Academy of Arts and Letters, the National Sculpture Society, the Architectural League, and the Accademia di San Luca, of Rome. French was one of many sculptors who frequently employed Audrey Munson as a model.